nikodemus
född 1986
Freimoor -Susanna -Presto

Nikodemus och jag började vår historia i Mars 2004 om jag inte minns helt fel, det är snart fem år sen. Jag började som medryttare för att sedan ha honom på helfoder. Vi började på Björkö 4H, flyttade till Högby och slutade tillsist på Björkö 4H. Vi tränade hoppning på Heda, vi var ute och tävlade, vår favoritbana var NFKs gräsbana (ovan, mycket gammalt kort, en av våra första tävlingar). Hösten 2004 åkte vi till Tranemo och ETs ridcenter för en två veckors praktik, där fick vi träna för allas våran Ted Netterkvist, det var pirrigt, men en upplevelse jag aldrig glömmer, ett minne för livet. När vi kom hem från tranemo anlände vi till Högby, efter mycket spring i hagen var nikodemus inte riktigt sig själv, inte halt, men inte fräsch. När vi åkte till ATGkliniken trodde jag vi skulle få åka hem med bara en grimma, men som tur var inte. Lite butta och vila sen blev vi fräscha, vila över jul och nyår var kanonbra. Sen drog det igång igen, flyttade till björkö och vi började om.

I Augusti 2005 tror jag det var så kände jag att trots att min älskade nicke gett mig så mycket erfarenhet och hjälpt mig så mycket så var han inte den jag behövde för att fortsätta uppåt i klasserna eller för att ta placeringar. Han var gammal och pigg men ändå inte så man ville pressa för hårt. Nu åkte han till Petra i borensberg, där tror jag han hade det bra, jag var där en gång, då såg han ut som en raggsocka men han var deltidspensionär och jag tror det var jättebra. Petra blev tyvärr sjuk och Nicke fick flytta hem till Linda.

Hos Linda har han varit tills nu, han är där idag. Han kommer vara där till efter nyår, Nicke kommer få följa med in i det nya året 2009 men han kommer inte få avsluta det. Synen har blivit sämre och han har blivit svår att hålla i hull.
Jag fick en sista ridtur på min allra första foderhäst, på min allra första riktiga tävlingshäst utanför klubbens väggar, i somras. Han var som en unghäst, han drog iväg med mig och bockade :) Jag kommer aldrig mer få rida på Nicke.. men jag kommer ha alla minnen, dom kommer jag ha för resten av livet.

Annandag jul, när jag är hemma i Sverige, ska jag åka till stallet med Linda, jag ska borsta på min fina häst, mata honom med julgodis (hästvänligt;)..), borra in näsan i hans fluffiga babyvinterpäls och ta massa med foton, en hel drös!!
Jag vill inte att han ska sluta sina dagar nu, inte redan. Men det är bäst så, för hans skull... Det vet man ju, med det blir ju jobbigt för det.

När jag pratade med Linda förut så var jag som vanligt, nu har allt sjunkit in, nu kommer tårarna.. Man kommer en häst så nära och även fast han inte varit "min" på så länge så kommer han alltid att vara min första tävlinghäst, min första "egna"....

min älskade nikodemus
jag får något tungt över bröstet när jag tänker på att vi bara har en gång kvar att ses..

som att lägga en fjäder i sin hand och blåsa iväg den försiktigt,
att se den virvla ostadigt tills vinden tar den i sin starka famn
och visar vägen...
....döden...