I eftermiddag finns inte kissen längre. Även fast vi alla vet att det mest humana är att avliva henne så rinner tårarna på mig och mamma. Igår kom vi fram till att kissen har varit med oss i ca 13 år.  Hon har funnits med sedan jag var ca 9 -10 år gammal. Nu är jag snart 22. Jag kommer fortfarande ihåg när vi hämtade henne. Ett gammalt par på landet utanför stan hade fått kattungar och jag och Linda bönade och bad om att kissens syskon också skulle få flytta hem till oss. Mamma var stenhård. En katt fick räcka.

Mamma betalade 5 kr/tass för katten och jag ville också vara delaktig så gubben fick 1 eller 5 kronor av mig också. För svansen. Det var ju lika viktigt att betala för svansen som för tassarna.

Nu pratar kissen med mig, hon hörde tangentknackningarna och stöter fram några konstiga ljud som bara katter kan få fram. Jag tror hon säger att jag borde sluta knappa och klappa på henne istället. Man kan inte se att hon är sjuk. Hon hoppar lika graciöst som alltid. Hon äter. Hon är ute om nätterna och vill inte komma in. Men sjuk är hon.

Lilla kissen som sov hos mig när hon var liten. Som snuttade på mina och mammas örsnibbar i många år om vi låg ner.  Som aldrig verkar glömma bort mig fast jag inte bott hemma på många år. Som alltid lägger sig mitt över hela tidningen när man sitter och läser den till frukosten. Som älskar att vara på landet och blir en helt ny katt såfort bilburen öppnas och vi är framme. Min fina kisse som följde mig halvvägs till skolan när jag var liten, som en hund, hon stannade alltid vid en pappersinsamlings container och där satt hon stilla och tittade tills jag svängde in mot skolgården och inte såg henne mer.

I eftermiddag finns hon inte längre. Min fina kisse.
Inget kommer bli sig likt igen. Ingen kisse som möter mig när jag kommer hem till mamma.

Nu sitter hon och kollar på mig med stora ögon, det är som att hon frågar varför jag gråter. Kissen har alltid varit bra på att trösta, hon har alltid känt när jag varit ledsen, då brukar hon komma och lägga sig bredvid mig. Den här gången kan hon inte trösta. Jag säger att vi inte kommer ses igen, hon bara tittar på mig som att jag är dum. Hon tittar på mig med de stora kloka ögonen och jag kan inte stoppa tårarna..

Människan är ingen bra lyssnare. Det är min åsikt. Vi bara maler på och maler på om vårt eget. Vi stannar upp ett par sekunder för att lyssna på vad personen vi pratar med har att säga. Mest för att vi måste, inte för att vi vill. Under tiden man tar en konstpaus passar personen vi talade med på att inflika sin åsikt i det hela. Eller slänga sig in i ett nytt ämne som handlar om denne endast för att kunna få vara lite egoistisk. För att få kunna briljera med en egen berättelse som minsann var så mycket mer intressant. När blev människan såhär egoistisk? Har man alltid varit det? Varför kan man inte vara ödmjuk och ärligt intresserad av vad andra människor talar om?

Jag sitter på ett café och tjuvlyssnar på två herrar i övre medelåldern. De talar om jobb, familjen, sommarstugan. Men de talar inte med varandra. De håller monologer och bryr sig inte ett jota om vad den andre har att säga. De avbryter varandra och det är nästan ett krig om vem som ska få prata. När den ene mannen segrat för den här gången ser man hur den andra sitter och tänker på vad han ska berätta härnäst för att bräcka förste mannen. Han nästan spottar fram ett par ”ja” och ”så trevligt” i ett väldigt stressat tempo och försöker förgäves hitta en lucka för sin historia. Som är så mycket intressantare. Eller?

Vi kommer ångra att vi inte tog tid att lyssna på våra medmänniskor. Vi kommer att ångra vår egoistiska syn på livet. En vacker dag kommer vi fälla en tår över att vi var så självupptagna att vi inte lyssnade på vår bästa vän. Imorgon kan denne vara död. Borta. Samma med familjen. Borta.

Man kan inte förutspå framtiden, vad som helst kan hända närsomhelst. Vi kan förlora någon på ett ögonblick. Vill du verkligen sitta där med ångest i hela kroppen över att du aldrig lät någon tala till punkt? Att du aldrig riktigt lyssnade.