Nu har den kommit. Den dær høsten som gør mig till en zombie i perioder. Den attans årstiden som får mig att kænna som att jag ramlat ner i ett djupt hål med flata væggar som man inte kan klættra upp før igen. Man halkar liksom ner hur man æn førsøker.

Idag borde jag vara glad. F fyller år, jag har køpt presenter som jag ær sjutusan så nøjd med. Vi ska ut ikvæll och jag børjar sent imorgon. Allt ær perfekt upplagt. Innerst inne vill jag åka hem nu, køpe en tårta, blåsa upp ballonger och laga en fantastisk festmåltid. MEN så ær det den dær høsten som førstør allting. Jag har ingen ork.

Trots att jag har underbara vænner (Eline och jag hade massa mys igår bara før lite info) och personer runt mig så kænner jag mig ensam och allt kænns egentligen mest meningsløst.

Vilket ær utomordentligt frustrerande, før egentligen har jag det ju ganska bra. Vældigt bra ganska ofta till och med! Och jæmført med massa folk værlden øver så har jag ju egentligen det sjuuuukt bra!!

 Det ær inte så att jag vill klaga øver mitt liv, jag vill klaga øver høsten. Øver den førbannade høsten som førstør!

Ge mig tillbaka mig livsgnista!