Jag läste Tess tips för en bloggare och en av punkterna var att ha ett lätt domännamn. Jag har nog ett av universum svåraste och krångligaste. Mirphusinha är ju inte ens ett riktigt ord. Det är faktiskt bara något jag har hittat på.

Namnet har faktiskt hängt med sedan vi använde Lunarstorm för en herrans massa år sedan. Oj vad jag älskade lunarstorm när jag gick i mellanstadiet, jag och mina vänner ägnade timmar att skriva i varandras gästböcker och designa våra sidor. När vi satt där och skulle hitta på ett användarnamn så hade jag inga ideèr, jag var helt tom, jag tryckte således bara på helt random knappar på tangentbordet, det enda jag tänkte på var att det skulle gå att utala så jag slängde in några vokaler här och där. Och vips, så var Mirphusinha född. I ca 10 långa år har namnet följt mig och vilken sidan jag än registrerar mig på så använder jag mig av det. Det är ju aldrig någon annan som redan har tagit det.

Det kanske är på tiden att byta ut Mirphusinha. I alla fall om jag ska prova lyckan i spotlife open. Men jag gillar mitt alias så det får nog hänga med på övriga ställen.

 

Jag har alltid sagt att jag ska studera. Jag ska studera för att jag ska bli något. Man blir väl inget om man inte studerar har jag tänkt. Familjen tycker att man ska läsa ett program så att man får en titel. Ekonom, civilingejör, läkare eller något annat fint. När man släpper bomben att man ska läsa fristående kurser och skräddarsy sin väg till kunskap så är väl inte det riktig vad de ville höra. Vad blir man egentligen på det?

Men måste man egentligen bli någonting? På pappret alltså. Kanske mitt framtida jobb inte ens har en titel man kan studera sig till, jag har träffat och läst om så många människor med spännande jobb man inte visste fanns. Jag är väldigt imponerad över ungdomar i allmänhet och framförallt en del av mina vänner. Vi är ganska unga ännu och ändå är det en del av oss som inte studerat vidare men som ändå är uppe och går med nya, egna företag, som jobbar med det de brinner för och som klarar sig alldeles utmärkt i livet. Kanske till och med bättre än den stackars akademikern som studerade ”bara för att” och nu inte får något jobb på en överfylld marknad.

Nu är det absolut inget fel på att studera, det är ju superbra, man kan aldrig få för mycket kunskap. Men man måste nog tänka efter innan man gör det. Så man gör det för sin egen skull.

 

 

Tess Montgomery (tessm.se) har gett mig en spotlife open invite!! :) Spotlife är ju ett slutet bloggnätverk och de som är premiumbloggar har fått dela ut invitekoder så vi vanliga dödliga kan få upprätta en blogg på spotlife coh få chansen att bli premium bloggare vi också.

Den här chansen ska jag ta vara på, tänk er att kunna bygga en snyggare blogg, kunna mobilblogga! (gud vad jag saknar det) och i allmänhet bara utveckla bloggen.

Svinkul!

Jag: (förklarar för Anton om mitt och Freddes mission att få bort Freddes bil från parkeringen på oslos isiga gator) - "Ja vi rullade ju ner bilen för backen för att kunna parkera den när den inte startade, så nu när vi skulle få bort den så stod den ju i nedförsbacke, fast tvärtom du vet.

Anton: (efter en stunds tystnad) -" Emma, vet du vad du precis sa? Jag tror nog att du menade att den stod i uppförsbacke?

Jag har sett filmen Chicago så många gånger. Jag tröttnar aldrig, älskar den. Den är fantastisk. Musiken är fantastisk. Jag har alltid haft en svag sida för musikaler och kommer troligtvis alltid att ha, det är svårt att hitta likasinnade men det får man bara leva med.

source: Movie Photo

source: Sandra Beijer

Jag längtar till New York. Vi åker vecka 19, 7 Maj 2011. Det är bara en kort visit vi ska på men det är det jag lever för just nu. Jag har aldrig varit i NY och ord kan inte beskriva hur förväntansfull jag är. Det är så mycket jag vill se och uppleva så jag tror nog inte att det blir min sista visit till staden heller.

För tillfället är jag såld på bilder. Det som är synd är att man inte hittar ursprunget eftersom de blivit ombloggade ett par gånger innan man finner dem.








sources: unknown

När jag sa till syster att jag skulle göra räkgryta till kvällsmat så fick jag en begäran att slänga upp receptet på bloggen. Och eftersom lillasyster snoris lyder under storasysters lag så får jag ju helt enkelt göra henne nöjd!

Räkgryta med curry


Det bästa med att bo i Norge är att räkor inte är svindyra. Frysta oskalade betalade jag 24:90 kr/kg för i butiken nere på hörnet.


Börja med att hacka paprika och färsk chili.


Värm upp lite olja och släng i paprikan och chilin tillsammans med en gnutt cayennepeppar, salt, vitpeppar, pressad vitlök och massa curry. Fräs!


Släng i en burk krossade tomater, jag hade tagit fel i affären så jag hade hela skalade tomater i skafferiet, men det åtgärdades fort med en kniv. Låt puttra en stund.


Medans tomatgegget puttrar så får man passa på att ta en bild på mannen i huset som har fått uppgiften att skala räkorna. Och eftervart så slänger man i matlagningsgrädden i röran och låter det kräma ihop sig. Och sist men inte minst så slänger man i räkorna och smakar av.


Voila! Färdig och supersmarrigt. Inte världens finaste uppläggningsbild men vad gör det om hundra år!


I samlat format:
Räkor
2 färska chilis
1 gul Paprika
cayennepeppar
vitpeppar
salt
curry
2 pressade vitlöksklyftor
1 burk krossade tomater
3 dl matlagningsgrädde


Superenkelt och supergott!

I nästan hela mitt liv har vi haft en katt i familjen. En lurvig liten sak som rullade ihop sig till en boll och spann så högt så man nästan trodde man drömde. En underbar personlighet som jag nästan kramade sönder ibland och som jag blötte ner pälsen på när jag grät. Det finns dem som säger att en katt inte är personlig, eller att den bara tyr sig till en person. Vår katt var väl mest mammas katt, det ska erkännas. Men de gånger jag var ledsen var det som att katten förstod det, hon tittade på mig med sina stora ögon och kom och strök sig mot mig och kurrade ihop sig i mitt knä eller bredvid mitt ansikte om jag låg ner. Hon var den finaste katten som funnits. I alla fall för mig. Hon fick cancer. Den dagen vi tog bort henne var jag inte med. Jag hade varit hemma på besök ett par dagar och jag visste att det var våra sista tillsammans. Hon var gammal nu. Låg mest och sov. Hon var så rofylld, jag fick så dåligt samvete när jag gick runt där och visste att hon snart inte skulle få vara med oss länge. Jag grät, och hon spann. Det var hon som fick trösta mig, som vanligt, även fast det var hon som inte skulle få vara hos oss längre. Jag satt på tåget tillbaka till Oslo när klockan nådde slaget då hon skulle få sin spruta. Jag grät i tysthet på min plats och det gjorde ont i hela hjärtat.

 

Igår knåpade jag ihop en liten playlist på spotify. Jag tycker det är ganska svårt. Att flyta iväg är lite min grej, jag utvecklar mitt behov för musiken just då under tiden jag knåpar. Det gör att jag flyter iväg från mitt ursprungliga mål med spellistan och även om det känns rätt just då så passar det inte med min rubrik och mina framtida förväntningar. Men igår. Igår så höll jag mig inom ramarna och slutade lägga in låtar när jag kände att jag gjorde det bara ”för att”. Den blev kort men jag blev ändå ganska nöjd. Det blev en sån där myslista. En sån man lyssnar på när man krupit upp i sängen och sitter och knåpar på en text som man vill få så bra som möjligt. Så där himla bra så det nästan är omöjligt. Men bara nästan

bara bra fint - om man vill lyssna.

17 januari ändrade norge reglerna för skattekort för utländska arbetare. Mitt i månaden när de ska levereras in. Skulle vilja uttrycka det som idioti. Så vi som redan skickat in måste göra om allt!

Fredde var där idag, tre veckor ska det ta innan han får det. Jag ska dit imorgon, har inget pass och inget personbevis, har fått besked att jag ska kunna skicka in det i efterhand. Men face it. Ska det ta tre veckor så får jag ingen lön alls i februari. Kul, tack för den.

Nej då, jag är inte alls irriterad, det var inte nu jag verkligen skulle kunna börja sparande efter jul igen och det var heller inte nu jag verkligen behöver lönen. Suck.

Nudlar, vatten och bröd here i come.