För vet ni vad som precis sker?

Jo, jag vill gå till jobbet imorgon, jag vill så innerligt gå till jobbet och sätta den där mjuka, puffiga, piffiga hörluren mot örat och vika ner mikrofonen mot munnen. Jag vill skratta och munhuggas med stammisarna och känner mig ganska redo att tackla någon som satt sig på sniskan.

Jag har fått nog att vara sjuk nu.

Den bistra sanningen är dock att jag är ganska utslagen, jag svettas såfort jag reser mig upp och huvuvärken ger sig inte. Jag har nu nått maxdosen på 8 ibux/dag. Dags att inse att det inte hjälper.

Jag vill inte ringa mig sjuk imorgon också, men jag börjar inse att jag inte kommer vara redo för jobb imorgon. Kroppen säger emot alltför mycket, godnatt kära vänner.