I nästan hela mitt liv har vi haft en katt i familjen. En lurvig liten sak som rullade ihop sig till en boll och spann så högt så man nästan trodde man drömde. En underbar personlighet som jag nästan kramade sönder ibland och som jag blötte ner pälsen på när jag grät. Det finns dem som säger att en katt inte är personlig, eller att den bara tyr sig till en person. Vår katt var väl mest mammas katt, det ska erkännas. Men de gånger jag var ledsen var det som att katten förstod det, hon tittade på mig med sina stora ögon och kom och strök sig mot mig och kurrade ihop sig i mitt knä eller bredvid mitt ansikte om jag låg ner. Hon var den finaste katten som funnits. I alla fall för mig. Hon fick cancer. Den dagen vi tog bort henne var jag inte med. Jag hade varit hemma på besök ett par dagar och jag visste att det var våra sista tillsammans. Hon var gammal nu. Låg mest och sov. Hon var så rofylld, jag fick så dåligt samvete när jag gick runt där och visste att hon snart inte skulle få vara med oss länge. Jag grät, och hon spann. Det var hon som fick trösta mig, som vanligt, även fast det var hon som inte skulle få vara hos oss längre. Jag satt på tåget tillbaka till Oslo när klockan nådde slaget då hon skulle få sin spruta. Jag grät i tysthet på min plats och det gjorde ont i hela hjärtat.