jag ska ju inte sticka under stol med att det är  rätt mångahästar som kommit och gått hos mig, trots att jag aldrig har ägt dem så finns det plats i mitt hjärta för dem alla!
Nikodemus på bilden, han var min första foderhäst, den första hästen jag tävlade på, tävla ponny o stor häst var ju inte riktigt samma sak. Han lärde mig massor, trots att han var rätt knepig så tyckte jag om honom, och det gör mig ont varje gång jag tänker på vart han är nu, det tog hårt i mitt hjärta när jag var där förra vintern och möttes av en raggsocka, smal trots all sin vinterpäls..

Capriccosa, hon är ju med rätt knäpp, sto och 20 år :) vad ska man begära, men även hon har lärt mig ofantligt mycket! Rider jag inte rätt, då blir det helt enkelt inte rätt heller. Vi kommer ju över hindrena, för de e hon en ängel på, men gör jag inte rätt, då ser det rätt vingligt ut! Men till skillnad från nikodemus så är det här en riktigt rosett plockare!

Suck, historia prov imorgon då. 100 sidor.. funderar allvarligt på att strunta i det, inget har fastnat. inget förutom gavrilo princip. haha.

det gör mig förvirrad, väldigt förvirrad. jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Om jag bara kunde sluta tänka och handla istället! Fast, skulle det verkligen bli bättre då? Det lär jag nog aldrig få reda på, men nu är det snart dags att göra något drastiskt..

ÅNGST har jag gått o fått med. Jag skulle ju inte jobba med hästar, men nu helt plötsligt är jag jättesugen på att gå hippologprogrammet stallchef..
Man kanske skulle satsa på o jobba kvar i tranemo ett tag (förutsatt att man får jobb vill säga)
Sen kanske man ska söka (10 platser per år!)
Sen efter det kanske man skullekunna göra något med sitt liv

Du har missförtått mig om du tror att jag tönker stå o skrika i ett ridhus eller vara stallchef hela livet, men det kanske är en bra rund att stå på, en nyttig erfarenhet. Jag har ju faktiskt kommit på att hästkräken styr mitt liv rätt bra.


men så till problemet : VAD SKA PAPPA SÄGA!

Har alla lika mkt föräldra problem som jag?