i söndags...
J berättade att hon och Andreas varit på sin första tävling
det hade gått jättebra och de var felfria
jättekul, verkligen! men jag sörjer över att jag inte är den som
får stå på prispallen med honom
allt jobb jag lagt ner, det var ju den här sommaren vi skulle igång på
riktigt. fan att pengar ska vara så jävla viktigt..

fan så jobbigt det är
såfort jag tänker på honom bränner tårarna bakom ögonlocken
det var nog det jobbigaste beslutet jag tagit hittills i mitt liv
att låta min lovande, fina, underbara häst åka iväg
såhär i efterhand kanske han inte var så bra när pålagringarna på
röntgen kom fram och vargtänderna uppdagades, men
han har ändå en plats i mitt hjärta.
Så som jag sörjer kan man ju tro att jag blivit dumpad efter ett helt
livs förhållande....
jag tror inte min omgivning riktigt fattat hur jobbigt det är
de flesta tycker nog att det är så jävla bra
för nu slipper jag ju vara uppbunden vid stallet och är mer lättillgänglig...
tårar, jag tror aldrig man växer bort från dem
men jag skulle vilja att de lämnade mig ifred


jag önskar J & H all lycka med Andreas
verkligen

     


men samtidigt kan jag inte låta bli att vara bitter
"lilla ego, fy skäms"