Människan är ingen bra lyssnare. Det är min åsikt. Vi bara maler på och maler på om vårt eget. Vi stannar upp ett par sekunder för att lyssna på vad personen vi pratar med har att säga. Mest för att vi måste, inte för att vi vill. Under tiden man tar en konstpaus passar personen vi talade med på att inflika sin åsikt i det hela. Eller slänga sig in i ett nytt ämne som handlar om denne endast för att kunna få vara lite egoistisk. För att få kunna briljera med en egen berättelse som minsann var så mycket mer intressant. När blev människan såhär egoistisk? Har man alltid varit det? Varför kan man inte vara ödmjuk och ärligt intresserad av vad andra människor talar om?

Jag sitter på ett café och tjuvlyssnar på två herrar i övre medelåldern. De talar om jobb, familjen, sommarstugan. Men de talar inte med varandra. De håller monologer och bryr sig inte ett jota om vad den andre har att säga. De avbryter varandra och det är nästan ett krig om vem som ska få prata. När den ene mannen segrat för den här gången ser man hur den andra sitter och tänker på vad han ska berätta härnäst för att bräcka förste mannen. Han nästan spottar fram ett par ”ja” och ”så trevligt” i ett väldigt stressat tempo och försöker förgäves hitta en lucka för sin historia. Som är så mycket intressantare. Eller?

Vi kommer ångra att vi inte tog tid att lyssna på våra medmänniskor. Vi kommer att ångra vår egoistiska syn på livet. En vacker dag kommer vi fälla en tår över att vi var så självupptagna att vi inte lyssnade på vår bästa vän. Imorgon kan denne vara död. Borta. Samma med familjen. Borta.

Man kan inte förutspå framtiden, vad som helst kan hända närsomhelst. Vi kan förlora någon på ett ögonblick. Vill du verkligen sitta där med ångest i hela kroppen över att du aldrig lät någon tala till punkt? Att du aldrig riktigt lyssnade.