söndagen:

Simon skulle iväg och möta sin kära mor vilket resulterade i att Kim (kollega nr2) fick hoppa in som barnvakt. Kim var den enda vi hade nummer till som bodde i närheten. Jag hittade inte dit själv så Simon fick lämna av mig. Jag kände mig verkligen som ett barn. Vid det här laget vill jag väl egentligen mest hem till min egen lägenhet, men what to do?

Ett par timmar, isglassar och avsnitt av Family Guy, Nitro Circus och Sons of tucson så hämtade Simon upp mig igen och det var dags för sushi. Vi köpte med oss sushi hem, satte oss på balkongen på varsin megastor kudde och bara njöt av vädret. Fredde som agerat "Mr. leta rätt på de svenska numrena till våra roomies" fick snart tag i Rattens nummer och jag blev själaglad. Att han inte var i Oslo förrän 23.30 var dock inte vad jag räknat med. Men men, som sagt, what to do? : )

Under tiden jag väntade på att ratten skulle komma hem så kikade vi på sällskapsresan. Norrmännen måste ju få med sig lite kultfilm från Sverige. Jag introducerad även Lars Winnerbäck och Johan Glans.

När jag väl kom hem var det bara att börja röja undan efter fredagens midsommarfirande, var inte så stökigt som jag trodde och det var en lättnad!

Vi hade dock sjukt kul på fredagen (midsommarafton)!

- dörren på toan på krogen gick dock i baklås för mig och en tjej, vi satt där i femton minuter och då tänkte jag att värre kan det inte bli. Jag gav liksom upp lite. telefon, nycklar och kort borta, thats enough. Men han där uppe gillade mig visst inte i fredags så han bestämde att "hon där, hon behöver lite mer motgång". Tack för den!


När jag inte surade över stulen väska eller över att jag blev inlåst så hade vi kul på dansgolvet och drack spännande röda drinkar. mumma! Stämningen var på topp, alla var glada och vi dansade tills vi knappt kunde stå upp.
DET HÄR GÖR VI OM NÄSTA ÅR!!!

Är det någon slags inbyggd funktion människan har eller är det bara få förunnat (eller fördömt eller vad sjutton rätt ordval är) att bli rastlös på saker.

Jag tänker på mig själv som verkar ha en förmåga att blir rastlös och börja vantrivas på ett ställe (stad/lägenhet you name it) bara över en natt. Eller är det kanske så att det egentligen byggts upp under en tid men att man inte märkt det?

Jag har ett jobb med toppen kollegor. Jag trivs med det jag gör för tillfället. Jag har en bra lägenhet tillsammans med ett underbart gäng. Jag fullkomligen ÄLSKAR Oslo. Men det är något som gör att jag ibland bara inte känner för att gå hem. Trots att jag kanske varit ute varje kväll i flera dagar och hittat på spännande saker med vänner.
Vad kommer det ifrån liksom? Varför vill man inte gå hem när allt egentligen är bra?
Vi ser på film ihop, vi lagar tacos ihop, skrattar ihop, slappar ihop, vi har det toppentrevligt. Vad kommer denna känsla ifrån? It´s fucking weird if you ask me...

Det var inte det som var planen för helgen men vad tusan gör man inte när man behövs som hundvakt åt fyra valpar och en sjukling med med skruvar i benet.


fina Lilleman. Bild: Elisabet Jonsson

Natten till idag har varit den värsta på länge, det längsta jag sovit i sträck är nog 3 timmar och jag är tröttare idag än vad jag var när jag gick och la mig. Ska kanske ta med mig Shila ut på en joggingtur idag också så kanske jag kommer igång!

Der är alldeles för fint väder för att sitta vid datorn!
Adios!