Ibland sätter jag mig vid datorn och vill skriva, men det tar bara stopp. Jag kan inte. Jag sitter och tittar på tangenterna och huvudet är helt tomt. Jag förbannar mitt huvud för att det inte bara kan lyda. Varför kan det inte bara slänga ur sig lite fräna och fräcka kommentarer som gör att alla i världen vill läsa mina texter? Va? Varför?

Det slutar med att jag slänger igen datorn och hittar på något annat. Ibland önskar jag nästan att jag rökte pipa och ägde ett hus.  Då skulle jag sätta mig inne i mitt bibliotek, framför brasan och titta in i elden som sprakade i eldstaden. Jag skulle med noggrannhet stoppa min pipa med tobak, mycket omsorg ska läggas i denna procedur, innan jag mycket försiktigt tänder den och drar in det första blosset.  Genast skulle all kreativitet återkomma, jag skulle gå förbi min laptop och istället trycka på tangenterna till farfars gamla skrivmaskin. Bokstäverna skulle med fantastisk fart fylla pappret och det där lilla plinget när raden är färdigskriven skulle höras med korta mellanrum.

Men, nu har jag inget hus, jag röker inte pipa och jag har ingen gammal skrivmaskin. Jag sitter i en lägenhet i Oslo, i ett kollektiv utan mycket privatliv. Ska jag få vara helt ensam är det toaletten som gäller. Jag har inget bibliotek och än mindre en eldstad. Jag tittar ut genom glipan i våra enorma gardiner och möts av fasaden på ett av alla tråkiga hus och en av alla trikkar som kör förbi. Inspirationen och kreativiteten kommer inte fram av det här, det känner jag. Något drastiskt måste göras.